Där allt är så jäkla fint - ur arkivet

Till kärleken herself

Rör mig inte - från mitt arkiv

Och vet ni, jag grät inte en endaste tår

Och vet ni, jag grät inte en endaste tår

Jag tog kemikalier för att få lockar

Det var helt okej

Och stoppade in färgmedel i min kropp så att jag skulle passa in

Alla sade hur bra det blev

Jag solade min hud i ultraviolett för att vara fin

Jag menar, vill man vara fin får man väl lida pin

Inte många nämnde cancer

Men många stod bredvid

Jag till och med präntade in mönster i min rygg

Och levde i perioder på nutrilett

Det enda jag ville var att vara rätt

Och fortfarande var protesterna få

De tystades snabbt av en normativ ridå

Nu har jag inte gjort någonting särskilt

Inga kemikalier i min kropp

Ingen markering på min hud

Inte ens solat i solarium för att passa in

Det var länge sen jag bantade

För första gången någonsin kan jag uttrycka kärlek till själen min

Och nu, enda gången i mitt liv

har mitt utseende orsakat reaktioner

Så till den grad att jag anar återhållna aggressioner

Det jag gjorde skapar fler frågor än jag kan förstå

Man undrar hur min tanke går.

För jag gjorde det "förbjudna", jag trimmade mitt hår

och vet ni, jag grät inte en endaste tår

Och ändå är NU första gången som ett av mina personliga val

hos många andra tydligen orsakar oro och kval

Förut, när jag stoppade i mig kemikalier

eller på andra sätt utsatte min kropp för cancerrisk

lät man mig vara

Nu uttrycker man oro och ber mig i stället att svara

På hur jag kunde göra så här och varför

Här får ni svaret: Er fråga är en del av det - det är en del av mitt därför

Allt som jag alltid var

Vi var i Spanien förra sommaren och mina latinska blodådror pulserade i den heta luften...

Allt som jag alltid var

Universum

Kom till mig

Andas mina andetag och rå om mig

Låt mig hålla din hand en stund

Jag lutar min rygg mot din barm

Se på mig

Hur limefruktens gröna speglar sig i mig

Mina ögon vilar i dina en stund

Möt min blick i havets våg

Universum

Du lyfter mig nu

Jag svävar över markens böjda kurvor

Jag breddar mina vingar

Vinden ger mig kraft

Min Styrka

Min källa

Jag vill Leva

Så som jag är

Med de andetag jag ger och får

Mina fötter mot marken

och jag finns

Mina armar breddade att ta emot vinden

och jag finns

Mina ögon som vilar mot solen

och jag finns

Och är

allt som jag alltid var

Med dig i mig

Den här texten skrev jag när jag tog avsked av det osäkra barnet i mig. Det var under en promenad och jag såg så tydligt länken mellan min varelse och Moder Jord.

Med dig i mig

Livet är här

Och nu

Jag ser dig och då lever jag eftersom du är här.

Nu

Jag ser dig och jag återskapas i spegelbilden av mig

I dig

Nu

Jag lever nu

Med dig i mig

Så andas en gång eller två och jag andas dina andetag med dig och när våra andetag blandas så blir vi återigen

Ett enda andetag

Och det andetaget är i luften mellan oss

Mitt hjärta bultar

För jag ser

Dig

Bilden av dig speglas i daggen

Som balanserar på toppen av grässtråna bredvid mina fotsteg och det 

räcker

För glansen i daggens bubbla låter mig få njuta av att vi är en del av samma jord

Och vi kommer alltid vara ett

I andetagen som delar plats i luften

Och på grässtråets glansiga yta

Utan henne här

Utan henne här

Hjärta, slå sina slag under min hud

Skrik på mig att jag inte ska blunda för henne

Inte den här gången

Och inte nu

Påminn mig om att jag har kvar ett

Far Väl

Kom, säg

Att om jag inte släpper henne nu så kan jag aldrig resa till min andra plats

Till mitt andra liv

I mitt parallella universum

Hud, flamma dig röd nu

Ansträng dig tills jag måste stanna upp

Och se vad hon gör i mig

Hon, som lever i mitt inre rum

Hon, som jag förnekade

För att leva vidare i livet de gav mig

Hon, som har kommit tillbaka

För att gå

Hjärta, slå dina slag hårda nu

För Hur ska hon kunna gå utan ett löfte om att det kommer bli bra sen

Utan henne här

Mitt livsverktyg

Mitt vapen mot världen

Min bästa vän

Barnet som jag en gång var